Om någon hade tagit mina problem på allvar hade jag haft ett bättre liv.

Jag är 50 år och fick min Crohn-diagnos sent i livet, under hösten 2010. Min sjukdom började i matstrupen, vilket är ovanligt och den startade troligen redan i tonåren när jag var 13-14 år.

Som tonåring hade jag ständigt gasbildning och ont i magen. Till slut kunde jag inte äta, fick inte ned maten, utan blev illamående, med en klumpkänsla i halsen. Min omgivning antog att jag bara var nervöst lagd. Skolsköterskan ringde hem till min mamma och berättade att jag hade 60 i blodvärde och borde läggas in på sjukhus. Tyvärr blev det inte så. Idag tycker jag att det var helt obegripligt, jag var ju verkligen sjuk.

Svårt att svälja

Jag har sedan kämpat på i livet med oförklarliga diarréer och buksmärtor i perioder. Har fått två söner, men efter andra barnet fick jag plötsligt mycket svårt att äta och svälja. Det var som om matstrupen inte tog emot mat och dryck. Antingen fastnade tuggan, eller så kom klunken upp bakom näsan. Läkarna förstod ingenting. De röntgade och gjorde gastroskopi under narkos, men kom inte fram till något vettigt. Avföringsprover togs aldrig någon gång. Till slut skickades jag till en psykiatriker som sa att ”hjärnhalvorna inte kommunicerade med varandra”. Jag fick Fontex under flera år, men det hjälpte ju inte mot sväljbesvären.

Utslag, ledvärk och irriterade ögon

Jag har levt med ätproblemet obehandlat under hela livet. En gång fick jag konstiga utslag på ena kinden. Utslagen försvann inte, så de behandlades med antibiotika i flera år utan resultat. Jag hade ont i korsryggen, kunde knappt böja mig framåt på morgonen, hade ont i bäckenet och var irriterad i ögonen. Alla lederna i kroppen värkte och jag trodde till slut att det berodde på min ålder, som närmade sig 50 år.

Koloskopi och diagnos efter 50 år

Under sensommaren och hösten 2010 fick jag plötsligt, efter en köpt lunch på jobbet, buksmärtor och kraftig diarré, som följdes av blödningar i flera veckor. Då, med koloskopi, konstaterades att jag led av Crohns sjukdom, som i vissa fall kan drabba matstrupen. Det besvärliga utslaget i ansiktet började försvinna redan dagen efter tarmsköljningen i samband med koloskopiundersökningen. Det berodde på gifter som tarmen inte kunde rensa bort. Jag får nu kortison och olsalazin, men har inte blivit riktigt bra från skovet ännu. Tarmen var mycket inflammerad och jag hoppas på bättre läkning framöver. Jag vet nu också att jag under många år haft en ringa tarmblödning, som jag trodde var normal vid hård mage. Om någon hade tagit mina problem på allvar kunde jag ha haft en mycket bättre livskvalitet.

Maria