Efter 52 år och fem operationer lever jag ett bra liv.

Jag har haft Crohn sedan jag var 14 år, i dag är jag 52. Det hela började med en brusten blindtarm, med ett snabbt förlopp, från att jag i princip aldrig hade haft ont i magen till att blindtarmen brast på en förmiddag i skolan. Jag blev aldrig bra efter den operationen.

Såret blev inflammerat och jag blev jättedålig, med feber, blev inlagd och fick penicillin och man öppnade operationssåret en liten bit för att var skulle kunna rinna ut.

Jag fick lämna sjukhuset efter några veckor, fortfarande med öppet operationssår, med var rinnande ur hålet. Åkte dagligen till sjukhuset för omläggning av såret och till slut tyckte man att det såg bra ut och lät det växa igen.

Maten kom ut ur operationssåret

Jag började skolan, och efter några dagar hemma så brast ärret en eftermiddag i duschen. Blod och var rann nerför benet och det blev ilfart till lasarettet. Blev inlagd igen, men när maten jag åt kom ut genom operationssåret insåg läkarna att detta var något allvarligt. Då blev jag skickad till ett större sjukhus och där hände det grejer.

Efter några dagars rening av tarmsystemet blev jag opererad. Jag hade en bukinflammation med varfistlar som slagit rot lite här och där. Man konstaterade också att jag hade Crohns sjukdom och det var väl ett under att jag återhämtade mig efter operationen. Jag vägde då 39 kilo och var en tjurig tonåring som inte ville vara sjuk.

Ny operation efter ett år

Fick en medicin med metronidazol, blev bättre och började skolan igen. Det gick ett år då jag mådde skapligt, men en dag i skolan fick jag ett tarmvred och efter fyra dagar med plågor och sjukvårdspersonal som försökte få i mig kontrastvätska (som givetvis kom upp igen eftersom det var stopp i kanalen), blev jag återigen skickad till sjukhuset. Ny operation, totalstopp. Därefter följde en tid med en mage som inte fungerade något vidare.

Jag skaffade så småningom två barn. Den första graviditeten fungerade bra, den andra blev lite jobbigare och jag hade svårt att gå upp i vikt. Ett halvår efter den andra förlossningen opererades jag igen. En bit av tunntarmen togs bort, eftersom den var inflammerad och hade ärrbildningar.

Åren gick och jag åt mediciner lite till och från och gjorde några röntgenundersökningar för att se om allt var bra.

Livet var hårt, men magen klarade sig någorlunda bra

Under den här tiden miste jag min man, och fyra månader senare avled min pappa. Jag borde kanske ha blivit sjuk igen vid det laget, men jag klarade magen ganska bra. Så småningom träffade jag en ny man och blev gravid igen efter några år, vid 34 års ålder. Jag fick näringsdrycker och gick upp i vikt som jag skulle.

Sedan hände det ofattbara: min bebis föddes med ett hjärtfel, opererades – men överlevde inte. Åren rullade på. Efter många år med arbete, studier och en mage som ständigt var uppsvälld, kurrade och gjorde ont, var det dags för en ny operation. Man tog återigen bort en bit av tunntarmen, och nu passade man på att mäta hur mycket jag hade kvar av den, så de tog inte bort så mycket, bara just där ärrbildningarna satt.

Inget mer skov efter den femte operationen

Det har nu gått nio år sedan den senaste operationen. Jag mår numera alldeles utmärkt. Jag har inte haft ett enda skov och lever precis som alla andra. Det enda jag gör för att undvika problem är att låta bli laktos.

Min tarmdoktor frågade mig vad jag gör för att må så bra och jag svarade att jag nog är en tråkig, vardaglig person. Jag gör ungefär samma saker varje dag. Går upp samma tid oavsett om jag är ledig eller inte. Jag lägger mig vid samma tid varje kväll, jag äter samma frukost varje dag. Givetvis går jag också ut och festar och har kul, men då får jag sota för det några dagar efteråt. Men jag har hittat en livsstil som fungerar.

Maud